"Nu avgörs framtiden för den småskaliga vattenkraften"

Av: Helena Jonsson
förbundsordförande LRF

I dagarna avgörs framtiden för den svenska småskaliga vattenkraften och det finns anledning att känna oro för att kommande beslut om ny tillståndsprövning kan bli dödsstöten för många av de minsta befintliga kraftverken. Besluten riskerar att bli ett bakslag för ambitionen att värna förnybar elproduktion, men också att få helt orimliga konsekvenser för dem som äger de små vattenkraftverken. Det väcker därför frågan om hur samhället behandlar enskilda människor och hur man ser på landsbygdens roll. Miljöanpassningen, till exempel i form av fiskvägar, behöver utföras utan att det i praktiken leder till en avveckling av den småskaliga vattenkraften och LRF har flera konkreta idéer.

Två processer pågår

Under våren pågår två parallella politiska processer som berör den småskaliga vattenkraften. Riksdagen bereder motioner i ämnet och regeringen arbetar med en proposition som väntas till hösten. Vi ser att det finns goda förutsättningar att nå en parlamentarisk samsyn. Anpassningen av den småskaliga vattenkraften kan bli ett verkligt gott exempel på hur samhället kan lösa dagens miljöutmaningar utan att det leder till orimliga konsekvenser för enskilda. För det krävs emellertid politisk vilja.

LRF ifrågasätter inte att det behöver göras miljöåtgärder i småskalig vattenkraft. Flera åtgärder är till exempel nödvändiga för att vi ska klara EU:s vattendirektiv. Vid en första anblick kan det tyckas självklart att alla vattenverksamheter ska ha tillstånd enligt miljöbalken. Problemet är att miljöbalksprövningen inte är avsedd för anpassning av befintliga verksamheter. Åtgärder som i själva verket syftar till miljöförbättringar i ett befintligt kraftverk behandlas som en helt ny och miljöskadlig verksamhet där enorma resurser måste läggas på utredningar och byråkratiska processer. Om ägaren inte får tillstånd tvingas denna att genomföra ännu en domstolsprövning för att riva ut kraftverket och samtidigt ansvara för alla konsekvenser, såväl upp- som nedströms, som utrivningen kan leda till – och ta kostnaden för detta. I processen kan den enskilda få fyra myndigheter som motparter och en slutnota på miljonbelopp.

Ny inställning från staten 

Anpassningen av den småskaliga vattenkraften kan bli ett verkligt gott exempel på hur samhället kan lösa dagens miljöutmaningar utan att det leder till orimliga konsekvenser för enskilda. För det krävs emellertid politisk vilja.

Den lokala småskaliga vattenkraften ger förnybar energi motsvarande elförbrukningen för inte mindre än 340 000 hushåll – lika många som samtliga bostäder i Blekinge, Kalmar och Kronobergs län – och har inte plötsligt tagit en ny inriktning. Istället är det staten som på senare år har ändrat inställning till produktionen. I dag ställs krav på en omfattande förändring och fokus har särskilt kommit att riktas mot de små vattenkraftverken som drivs med stöd av äldre tillstånd. Dessa byggdes under början av 1900-talet då elektrifieringen var viktig för den ekonomiska utvecklingen och uppbyggnaden av välfärden. Staten satte spelreglerna och verksamheterna har alltid varit lagenliga och levererat samhällsnytta och skatteintäkter.

Från att ha varit en tillgång ses den småskaliga vattenkraften i dag mer som ett miljöproblem. I samband med att synen förändrats har staten utfärdat omkring 200 förelägganden mot kraftverksägare som tvingas att ansöka om nya tillstånd enligt miljöbalken.

Politisk rättvisefråga 

Nej, problemet är inte miljöanpassningen i sig. Men konsekvenserna drabbar de minsta kraftverksägarna, ofta privatpersoner utan särskilda resurser, som ensamma pekas ut som de som ska bära samhällets kostnader för anpassningen och restaurering av vattendrag. Snarare än att vara juridisk är därför frågan om den småskaliga vattenkraften i dag en politisk rättvisefråga och handlar om hur samhället behandlar enskilda människor.

Den ambitionsnivå som myndigheterna pekar ut kommer totalt att kosta flera miljarder. Det är helt nödvändigt att hitta rimliga finansieringsformer innan processerna mot enskilda drar igång. Staten har ett omfattande ansvar, både som ansvarig för det regelverk som har styrt vattenkraften under alla år och som mottagare av dess skatteintäkter och vinster. Det är därför fullt rimligt att det offentliga är med och tar sin del av ansvaret, på samma sätt som inom andra områden där en ny riktning pekas ut. Att staten istället vill springa ifrån notan är helt enkelt inte anständigt. Samtidigt innebär dagens system att fungerande och betalda anläggningar som producerar fossilfri energi riskerar att tas ur bruk. Det vore en orimlig förstöring av resurser samtidigt som möjligheterna till en omfattande energieffektivisering inte tas till vara.

Snabbutredning behövs 

Vi följer med stort intresse den motionsberedning som just nu pågår i riksdagen och vi kan konstatera att de förslag som diskuteras innebär ett stort steg i rätt riktning. Vi uppfattar också att det över blockgränserna finns en förståelse för den småskaliga vattenkraften och det borde vara fullt möjligt att nå en samsyn om hur en effektiv och rimlig anpassning kan genomföras.

När det kommer till beredningen av propositionen är dock läget ett annat. Varken den så kallade Vattenverksamhetsutredningen eller andra inspel ger tillräckligt underlag för att nå en rimlig lösning. LRF föreslår därför att det görs en snabbutredning kring hur en miljöanpassning av den småskaliga vattenkraften kan ske separat. I ett eget regelverk kan kostnadseffektiva och rättssäkra lösningar göras utan att de behöver anpassas till miljöbalkens helhet. På så sätt kan en miljöanpassning nås skyndsamt utan att vare sig enskilda vattenkraftsägare eller samhällets mål om mer förnybart kommer i kläm. Tills ett nytt regelverk och en anständig finansieringslösning finns på plats måste processerna mot enskilda små vattenkraftsägare upphöra.