"Konsumtionen en nyckelfråga för klimatet"

Av: Anders Wijkman
ordförande i Romklubben, ordförande Climate-KIC

Denna vecka är det två år sedan klimatkonferensen i Paris. Återigen möts regeringschefer, industriledare, civila samhället och klimatforskare, denna gång på inbjudan av president Macron. Han vill se till att löftena från december år 2015 följs upp och skärpa takten i minskningen av utsläppen av växthusgaser.

De allra flesta länder har varit påfallande passiva sedan 2015. Världen är på väg mot 3 till 4 graders uppvärmning om inte åtgärdsprogrammen kraftigt skärps. Många initiativ har väckts i Paris. Det mesta handlar om förslag inom den privata sektorn. Gates Foundation ökar insatserna bland små jordbrukare i Afrika. Hewlett Foundation sätter av 600 miljoner dollar på fem år för olika klimatinitiativ. Världsbanken stoppar lån till nya kolkraftverk från 2019, ett beslut som kan få stor betydelse.

Vi har en elefant i rummet

Alla dessa initiativ är lovvärda. Ändå är det något som saknas. En elefant i rummet som få talar om. Jag tänker på vår livsstil och våra konsumtionsvanor. Statistiken kring växthusgaser är uppbyggd kring de fysiska utsläppen i varje medlemsland av FN. Mätt på detta sätt har till exempel Sveriges utsläpp minskat med dryga 20 procent sedan basåret år 1990.

Vi lever privat med stora – kanske ökande – fotavtryck men redovisar samtidigt att de fysiska utsläppen i landet går mot noll.

Samtidigt har ekonomin vuxit med över 70 procent. Därför kan både Löfven – och före honom Reinfeldt – skryta med att Sverige brutit sambandet mellan ekonomisk tillväxt och klimatpåverkan. Ett budskap alla vill höra.

Men granskar man utvecklingen inser man att om vi inkluderar de indirekta utsläppen från importen av varor och våra flygresor utomlands så har våra utsläpp istället ökat. Vi ligger på mellan 10 och 11 ton per capita. Alltmedan det vi redovisar till FN – de fysiska utsläppen i landet – ligger på cirka 6 ton per capita.

Sverige har outsourcat utsläppen

En orsak till att utsläppen redovisas som de gör är att statistiken över konsumtionsutsläppen har stora brister. Vidare hävdas det att när alla länder skärpt sin politik till ungefär samma kravnivå så spelar det ingen roll hur utsläppen mäts. Men det är långt kvar till denna situation. Och faktum är att
länder som Sverige blivit av med stora volymer utsläpp genom outsourcing och att varorna inte längre tillverkas i landet. Utsläppen från utländska flygresor har därtill ökat med mer än 60 procent sedan 1990.

Enligt den nyligen antagna klimatlagen ska Sverige ha nått netto-noll i klimatpåverkan senast år 2045. Ett ambitiöst mål. Men även detta mål lider av bristen att konsumtionen och flygresorna inte är med i beräkningen. Om vi inte gör något åt detta blir vår situation alltmera schizofren. Vi lever privat med stora – kanske ökande – fotavtryck men redovisar samtidigt att de fysiska utsläppen i landet går mot noll.

Den enorma ojämlikheten

Ytterligare en aspekt på konsumtionsutsläppen har att göra med den stora skillnaden mellan olika inkomstgrupper. Beräkningar av den franske forskaren Piketty visar att de 10 procent högsta inkomsttagarna i världen svarar för mer än 50 procent av utsläppen. För den grupp som tjänar allra mest är kontrasten än tydligare. Den procent amerikaner som har högst inkomster i landet – cirka 3 miljoner – har utsläpp på i snitt 318 ton per capita. Det gör att denna lilla grupp människor – 0,03 procent av världens befolkning – svarar för 2-3 procent av all världens klimatpåverkan.

För att klara klimatmålen från Paris behöver genomsnittet om några decennier ligga runt 1 ton per capita. Tala om ojämlikhet.

BNP-måttet leder oss fel

Hur vi än vänder oss blir det orimligt att inte på allvar ta itu med utsläppen från vår privata konsumtion. Den transformation av samhället som behövs kan inte förenas med skyhöga utsläpp bland den ekonomiska eliten. Den tiden är över då ekonomin kunde drivas framåt med hjälp av livsstilar som bryter ned mer än de bygger upp.

Problemet är just detta: att den ekonomiska utvecklingen fortsatt redovisas genom ett slarvigt mått som tillväxt i BNP. Den döljer att vissa delar utvecklingen är oekonomisk. Tydliga exempel är konsumtion som förorenar atmosfären, bidrar till utfiskningen eller till skövlingen av
tropiska skogar.

Vilket parti vågar?

Hela frågan om konsumtionen och dess klimatpåverkan är en fråga som få vill ta i. Elefanten i rummet. Det skall bli intressant att se vilka av partierna som vågar driva frågan i valet?