Christer Borg: Vattenförvaltningen slutar med en tummetott?

Av Christer Borg
ordförande Älvräddarnas Samorganisation

Svensk vattenkraft delas upp i fyra kategorier, där de drygt tusen minsta står för 0,5 procent av svensk vattenkrafts produktion. Här hittar vi kraftverk som inte är större än att ett ordinärt gym som förses med generatorer och sedan kopplas upp mot elnätet skulle ge mer energiproduktion. Inte ett enda av dem används till reglering av elnätet, de har alltså ingen nationell betydelse.

Bland dessa hittar vi minst fyrahundra som inte har tillstånd och som därför ska åtgärdas via tillsyn enligt miljöbalkens regler. Men länsstyrelserna kan inte utföra sin lagstadgade tillsyn; de har inte tillräckliga resurser för att upprätthålla ”lag och ordning”.

Små kraftverk som skapar stor skada

Dessa kraftverk har en snittinkomst på 96 000 kronor per år, och det behövs minst tio kraftverk av denna storlek för att skapa ett enda arbetstillfälle. Samtidigt konstituerar de tio vandringshinder och tio förstörda ekosystem, eftersom forsarna däms över. I ett naturligt vatten utan dammar är forsarna själva motorn i ekosystemet, och de är ett av mest artrika ekosystemen i Norden, och därför kallas de för ”Nordens korallrev”. Byggs en damm uppstår lugnvatten uppströms dammen, där vattnet förändras till en artfattig sjömiljö. Nedströms dammarna har vi inget eller alldeles för lite vatten för att upprätthålla något av det ursprungliga ekosystemets funktioner.

Inrätta en utrivningsfond

Genomförs Vattenverksamhetsutredningens förslag, kommer dessa allra minsta få problem att ekonomiskt genomföra miljöprocessen, och många av dem kommer att tvingas att lägga ned och riva ut. Därför behövs det en ”utrivningsfond” eftersom det uteslutande är privatpersoner som ovetandes om de rättsliga reglerna antingen köpt det i god tro, eller ärvt kraftverket.

Alla övriga större kraftverk i Sverige, har utan problem råd med både miljöprövning och miljöåtgärder i form av fiskvägar och annat om ny prövning genomförs enligt förslag.

Eftersom det tekniska underlaget saknas, menar vi att det verkar vara en politiskt och inte tekniskt baserad strategi, där orimliga hänsyn tas till de stora kraftföretagen, också här av skälet att slippa en högljudd opinion.

Trots dessa obestridliga fakta, tvekar nu politikerna att införa en ny lagstiftning, inte heller får länsstyrelserna de resurser de behöver för att utföra lagstadgad tillsyn med dagens miljölagstiftning. Det beror på en politisk rädsla att dessa knappa tusen personer ska väcka en högljudd opinion, men då glömmer de att i en från småskalig vattenkraft restaurerad å minst tio gånger fler sysselsatta skulle kunna skapas via sportfisketurism. Den politiska rädslan är helt enkelt obegriplig.

Myndigheter böjer sig för kraftbolagen

Samtidigt har Energimyndigheten och Havs- och vattenmyndigheten (HaV) tillsammans skapat en nationell strategi, där miljöåtgärderna inte ska vara lika genomgripande i de stora kraftverk som är nationellt viktiga både för energiproduktion och för reglering av elnätet. Detta är alldeles självklart för Älvräddarna.

Men i nationella strategin har Energimyndigheten och HaV, utan att redovisa tekniskt underlag, kommit fram till att det i princip inte ska byggas en enda fiskväg i någon älv från Dalälven och norrut. Fiskvägar är en kompromiss, och miljön får inte samma förutsättningar som i en älv helt utan dammar. Därför är fiskvägar lämpliga endast i de kraftverk som vi måste ha kvar de närmaste femtio till hundra åren. Eftersom det tekniska underlaget saknas, menar vi att det verkar vara en politiskt och inte tekniskt baserad strategi, där orimliga hänsyn tas till de stora kraftföretagen, också här av skälet att slippa en högljudd opinion.

Kvar blir en tummetott  

Kombinerar vi denna strategi med den politiska ogrundade rädslan för att genomföra ny lagstiftning för att de småskaliga blir för högljudda, får vi en tummetott. Vi hoppas nu att fakta ska ge politiskt mod att genomföra vattenförvaltningen korrekt. Inga fakta står emot.