"Artskyddsförordningen riskerar tillväxt inom bioekonomi"

DEBATT. Tillämpningen av artskyddsförordningen riskerar att skapa en osäker försörjning av träråvara till industrin. Det skriver Mårten Larsson och Linda Eriksson, Skogsindustrierna, som instämmer i den kritiken mot Skogsstyrelsens och Naturvårdsverkets förslag om hur artskyddsärenden ska handläggas.

Mårten Larsson, skogsdirektör, Skogsindustrierna
Linda Eriksson,
ansvarig svensk skogspolitik, Skogsindustrierna

En växande bioekonomi är ett nödvändigt skifte för att klara tillväxt och hållbarhet samtidigt. Denna insikt är vi många som delar. Inte minst ser politiker möjligheterna med att ersätta fossila material med förnybar råvara. Det är bra för klimatet och kan bidra till att skapa jobb i hela landet. Utvecklingen är positiv. Det byggs fler höga hus i trä. Det produceras nya smarta förpackningar i kartong. Det tillverkas textiler av träråvara. Det forskas på nya starka material av restprodukter av skog med användningsområden inom bland annat fordonsindustrin och vården. För att nämna några exempel.

Skogsråvara en förutsättning

En tillförlitlig tillgång på skogsråvara är en förutsättning för en växande bioekonomi. En aktuell fråga, som oroar såväl markägare som skogsindustri, är implementeringen av EU:s naturvårdsdirektiv omstöpt i den svenska Artskyddsförordningen. Förordningen är betydligt mer långtgående än direktivet och ger bland annat fåglar ett skydd baserat på förekomst av enstaka individer istället för att skydda arten som sådan. Det här innebär de facto att arter som är vanligt förekommande kan sätta stopp för många viktiga investeringar i samhället som bostadsbyggande, ny infrastruktur och vindkraft, men också för skogsbruk och avverkning.

Industrins försörjning hotad

Markägarens perspektiv i denna fråga är oerhört viktigt och har lyfts av bland annat Naturbrukarna i en tidigare debattartikel hos Altinget. Förordningen riskerar att göra skogen värdelös för en markägare som inte ens får ersättning i de fall avverkning förbjuds. Det vi ytterligare vill tillföra debatten är insikten om den effekt förordningen får på industrins försörjning av förnybar träråvara och därmed på tillväxten inom bioekonomin. Tidsbegränsade förbud mot skogsbruksåtgärder kan göra råvaruförsörjningen till industrin osäker och ojämn över året. För en konkurrenskraftig industri är en jämn och säker råvarutillgång en grundförutsättning, det är inte möjligt att stänga igen under vissa perioder.

Skogsbruket har sedan länge ett sektorsansvar för miljön som går längre än vad lagen kräver. Vårt övergripande mål är att skogen ska skötas så att alla skogslevande arter kan fortleva. Det är med andra ord självklart att vi ska ha ett bra och starkt skydd för biologisk mångfald i Sverige och vi har jobbat utifrån denna strategi i snart 30 år. Den nya Artskyddsförordningen går på tvärs mot denna strategi och ställer miljömål mot varandra.

Regeringen måste gripa in

Vi menar att Artskyddsförordningen riskerar att sätta käppar i hjulet för den önskade omställningen till en bioekonomi. I förlängningen drabbar det såväl sysselsättningen i glesbygd som vår gemensamma välfärd, utan motsvarande miljönytta. Vi uppmanar därför regeringen att se över utformningen och den faktiska tillämpningen av förordningen så att den bättre harmoniserar med syftet med EU-direktiven. Äganderätten och markägarens rätt till ersättning måste också säkerställas.

Forrige artikel "Låt klimatarbetet synas i arkitekturen" Næste artikel Federley: Britternas röst behövs mot klimathot Federley: Britternas röst behövs mot klimathot
  • Rapportera

    Dag Lindgren

    Bättre implementering!

    Det verkar inte rimligt att implementera artskyddsförordningen för att stoppa avverkning för att skydda enligt rödllstan ohotade arter (t ex tjäder).
    När avverkning stoppas av artskyddsskäl bör ersättning utgå av allmänna medel. Det är rimligt att samhället bär kostnaden för artbevarande utöver vad som kan ses som en del av normalt skogsbruk.
    Kostar det inget för samhället kommer det att användas i högre grad än vad som svarar mot samhällets egentliga prioriteringar.