Debatt

Älvräddarna: Småskalig vattenkraft lika omodernt som armborst

DEBATT. Småskalig vattenkraft är en teknik som bör förpassas till muséernas värld, skriver Ävlräddarnas ordförande Christer Borg i en replik till Svensk vattenkraftförening. Endast ett fåtal bör bevaras som historiska kulturelement, resten ska åtgärdas av ägarna – eller rivas ut.

Foto: Älvräddarna
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Av: Christer Borg
ordförande Älvräddarnas Samorganisation

Missuppfattningarna och sakfelen i SVAF:s artikel i Altinget den 21 december 2015 är så många att det i det närmaste är ogörligt att bemöta. Till exempel att äganderättsprinciper skulle innebära en total hänsynslös rätt att bruka det man äger, oavsett konsekvenser för andra och för miljön. Men vi gör ett försök.

Som miljöorganisation har Älvräddarna sedan 1974 haft stopp för ny vattenkraft i stadgarna, sedan 2011 att vi också ska arbeta för en miljöanpassning av vattenkraften. Varför vi skulle ”söka nya jaktmarker” är ett obegripligt påstående, vi arbetar efter stadgar och vi har inget egenintresse ekonomiskt av vårt arbete, till skillnad från de småskaliga vattenkraftsidkarna, som självfallet bedriver sin verksamhet av pekuniära skäl. Dock ska vi påminna oss om att förtjänsten på de 1000 minsta kraftverken som SVAF i huvudsak organiserar, ligger i snitt på blyga 95 000 kronor per år, brutto, före omkostnader och löneuttag. Det visar otvetydigt att dessa inte kan vara någon motor för landsbygdsutveckling, eftersom vi pratar om vinstnivåer som ligger avgrundsdjupt långt undersocialbidragsnorm.

Varje damm ett vandringshinder

Det är också den extremt lilla förtjänsten som gör att dessa nu slåss mot den lagstadgade och EU-rättsligt krävda tillsynen med åtföljande krav på tillstånd enligt dagens lagstiftning. De flesta av dessa 1 000 minsta har helt enkelt inte råd med vare sig miljöprövning eller åtgärder som fiskvägar och annat. I de fall då de inte påbörjar en sådan process i tid, kommer ett utrivningskrav som ett brev på posten. Det är en följd av att dammar alltid utgör vandringshinder och därmed är en pågående miljöskada, och det strider mot EU:s vattendirektiv. Vandringshinder för fisk kan man endast åtgärda på två sätt: Antingen bygger man en passage med god funktion, eller så tar man bort vandringshindret.

Tuffa fakta för den enskilde

Vandringshinder för fisk kan man endast åtgärda på två sätt: Antingen bygger man en passage med god funktion, eller så tar man bort vandringshindret.

Vi förstår att det för den enskilde kan kännas tufft att plötsligt ställas inför dessa fakta, och då tar man gärna till argument om skyddsvärda kulturmiljöer, ägarintressen, och felaktiga implementeringar av EU:s direktiv. Men sanningen är ju att dessa människor har råkat ut för vad psykologer kallar ”kognitiv dissonans”, den bild av verkligheten man alltid haft kastas omkull när verkliga fakta presenteras, och då slår det slint.

De småskaliga vattenkraftverken fick under perioden 2003 till 2013 4,5 miljarder kronor i elcertifikatstöd, detta utan minsta krav på motprestation som miljöförbättringar för fisk, eller ens krav på att ha det lagstadgade tillstånd för verksamheten som krävs. När de nu får förelägganden med krav på miljöbalkstillstånd, eller i sista hand, krav på utrivning, går ekvationen helt enkelt inte ihop i deras föreställningsvärld.

Ett fåtal utgör viktiga kulturarv

Men det finns ett uns av sanning i ett av argumenten från SVAF. Det är att det finns viktiga kulturmiljöer kring vissa av dessa gamla kvarnplatser med mera, även om de inte är många sett ur ett regionalt eller nationellt kulturperspektiv. Och dess ägare riskerar ju på grund av sin extremt dåliga lönsamhet att helt enkelt inte ha råd med vare sig miljöprocess eller åtgärder. Därför behövs det en statlig fond för dessa kulturarv, som enbart ska användas till de dammar och miljöer som pekats ut som regionalt eller nationellt särskilt viktiga av antingen kulturmiljöavdelningen på länsstyrelserna eller direkt av Riksantikvarieämbetet.

Och med handen på hjärtat, erfarenheten visat att de är färre än en på trettio, så argumentet som sådant kan inte användas för hela kollektivet av småskaliga anläggningar. För den stora majoriteten som inte är kulturmiljöer av vikt, finns förslag att en annan fondlösning ska göra dessa småskaliga kraftverksägare helt lösta från ekonomisk belastning vid en utrivning Det är helt okej för oss som organisation.

Småskalig vattenkraft hör till historien

Det är dags att vakna upp och inse att småskalig vattenkraft nu är en teknik som likt armborst och ångmaskiner bör förpassas till muséernas värld, och av det skälet behöver vi ha kvar ett fåtal i verkligheten som historiska kulturelement, men dock miljöanpassade med statliga medel. Resten ska åtgärdas av ägarna, eller rivas ut.

Sist vill vi återigen påpeka att småskaliga kraftverk aldrig har, eller aldrig kommer att användas för reglering av elnätet. Nyttan av den närmast homeopatiska mängden energi kan aldrig vägas upp mot de oundvikliga skadorna på de akvatiska miljöerna som dammar ger. Nämnas i sammanhanget bör att sötvattenekosystem är de mest degraderade ekosystemen i världen och den enskilt viktigaste orsaken är dammar för bevattning och vattenkraft.

Dokumentation

Läs Svensk vattenkraftförenings debattartikel

"Myndigheters rättstolkning hotar kulturarv"
Myndigheter och miljöorganisationer kämpar för att lägga ner koldioxidfri elproduktion och rasera viktiga delar av Sveriges levande industrihistoria. De hänvisar till EU:s vattendirektiv. Men det är fel: Svenska myndigheter gör en unikt hård tolkning som både hotar rättssäkerhet, miljö och kulturarv, skriver Gunvor Axelsson, ordförande för Svensk vattenkraftförening.


Nämnda personer

Christer Borg

Generalsekreterare Älvräddarnas samorganisation
Studier i klimat och energi, humanekologi och arkeologi

E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00