EU stakar ut framtiden utan Storbritannien

I morgon lördag firas 60-årsdagen för underskriften av Romfördragen som den 25 mars 1957 lade grunden till det europeiska samarbetet. EU:s ledare träffas återigen i Rom för att under högtidiga former enas om en deklaration som ska ge besked om vart EU är på väg med ett medlemsland mindre.

Som underlag för samtalen finns EU-kommissionens vitbok som nyligen presenterades. Där nämns fem alternativa vägar:

1. Fortsätta som tidigare.
2. Inget annat än en inre marknad.
3. De som vill göra mer gör mer.
4. Göra mindre mer effektivt.
5. Göra mycket mer tillsammans.

2-hastighets-Europa mest troligt

Flera av dessa vägar är mest där för sakens skull och är inte särskilt gångbara. Att reducera EU till enbart en inre marknad är inte troligt. Utöver Brexit står unionen inför stora utmaningar som man måste hantera gemensamt. Det gäller flyktingkrisen, klimatfrågan, arbetslösheten men också att utveckla euroområdet till en mer fungerande valutaunion.

Att göra mycket mer tillsammans är inte heller en särskilt trolig framtida väg. Detta alternativ beskrivs som Verhofstadtvalet efter den före detta belgiska premiärministern och numera liberala ledaren i EU-parlamentet som tar varje chans han får för att plädera för mer integration och fördjupat samarbete inom  försvar, skatter, budget och utrikespolitik. Aptiten för att gå mot ett slags Europas Förenta Stater är näst intill obefintlig. Det skulle också kräva fördragsändringar och det sista EU behöver just nu är att ge sig in i långdragna och komplicerade interna förhandlingar om ett nytt fördrag.

Att fortsätta som tidigare skulle framstå som att EU hanterar Brexit och den existentiella kris som det innebär genom att stoppa huvudet i sanden.  Unionen behöver en nystart och därför kan man inte bara fortsätta som om inget hade hänt.
Att göra mer på färre områden skulle vara en mer trolig väg. Problemet är bara att alla medlemsländer kommer ha sina specifika prioriteter och det kan vara svårt att enas om vilka områden man ska göra mer på.

Därför är det den tredje vägen i EU-kommissionens vitbok som är mest trolig och det som diskuterats mest just nu. Det vill säga att de medlemsländer som vill fördjupa samarbetet gör det medan andra står utanför. Detta alternativ har stöd från de tyngsta länderna i unionen däribland Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien.
Även Kommissionen är inne på den linjen.

– Givet de politiska och ekonomiska skillnaderna så tycker jag att det vore bra att ge medlemsländerna möjligheten att gå i förväg så länge alla rör sig i samma riktning. Jag ser inga problem med det, jag tror det är en lösning för att hålla EU samman, sade kommissionens förste vice-ordförande Frans Timmermans i morse när han satt hemma i villan och pratade live på Facebook innan han packade väskan och begav sig till Rom.

Europeiska A- och B-lag

Det finns dock andra som är skeptiska mot att ge sig in på den vägen. Framförallt östländerna befarar att de kommer hamna på efterkälken och missgynnas i ett EU där man delar upp länderna i ett A- och ett B-lag.
Polen, som har en minst sagt frostig relation med Bryssel just nu, kan förstöra festligheterna i Rom då premiärminister Beata Szydło har hotat med att inte skriva under den gemensamma deklarationen.

På EU-kommissionen medger man att det finns nackdelar med ett två-hastighets-Europa då EU-medborgare skulle ha olika rättigheter beroende på varifrån de kommer. I praktiken skulle dock inte detta vara något nytt. Redan idag finns flera exempel på sådana uppdelningar. 19 av 28 länder har euron som valuta. Flera är inte medlemmar i Schengen. Sverige är inte med i bankunionen, och så vidare.

Samtidigt är det viktigt att inte öka på den splittring som redan finns inom EU. När det gäller den ekonomiska politiken är det nord mot syd, i flyktingfrågan står väst mot öst. Därför är det enormt viktigt att få med sig alla medlemsländer på den framtida vägen, oavsett vilken den är.