Makten hamnar i Bryssel - mer eller mindre

När Storbritannien röstade för att lämna EU utlöste det ett politiskt jordskalv som även sätter sina spår i Sverige. Framförallt visar det att den borgerliga alliansen innehåller två till det yttre oförenliga ståndpunkter; de som vill snäva in Bryssels makt och de som vill att EU:s institutioner ska få större kraft.

På den ena sidan står Jan Björklund (L) som ägnade merparten av sitt tal i under politikerveckan i Visby åt frågan om EU:s framtid och där slutsatsen var att i tider av kris behövs mer gemensamma beslut och inte mindre. Kristdemokraterna å andra sidan betonade att överstatlighet inte är lösningen. I stället borde de nationella parlamenten få större makt och kunna stoppa förslag som EU-kommissionen har lagt fram. 

Röda kort - ett rött skynke

I det senare, det röda kortet, har KD hämtat inspiration från David Cameron som drev frågan i förhoppning att detta skulle få britterna att rösta för EU. Röda kort är något som Liberalerna motsätter sig – det innebär ett veto som försvagar EU och leder till politisk handlingsförlamning, och det har EU tillräckligt av. Däremellan kommer Centern och Moderaterna som betonar att ett EU efter Brexit inte får leda till mer av byråkrati och överstatlighet.

Det brukar heta att EU ska koncentrera sig på de gränsöverskridande frågorna och inte lägga sig i detaljer som länderna kan bestämma över på egen hand. Vilka de onödiga detaljfrågorna är varierar förstås beroende på vem du talar med. En gemensam EU-regel om arbetstiderna för läkare och långtradarchaufförer kan uppfattas som EU-byråkratisk klåfingrighet av vissa, medan andra ser det som en nödvändighet för att skydda arbetstagare, patienter och medtrafikanter.

En förhandlingsfråga

Maktfördelningen i EU är en fråga som ytterst avgörs av förhandlingar, inte sällan långa och komplicerade, mellan stats-och regeringscheferna. 

Men regeringen lär inte ta strid vare sig för mer eller mindre av EU i nuläget. Budskapet från såväl statsminister Stefan Löfven som EU-minister Ann Linde är att stora ändringar får vänta och att tidpunkten är fel för att ge sig in i snåriga förhandlingar där alla politiska frågor är på bordet.

Längre fram vill dock S-regeringen att EU skaffar sig det som brukar kallas ett socialt protokoll och som berör arbetstagarna villkor och löner. Men det är en fråga som företrädarna för att minska EU:s inflytande anser ska skötas nationellt. Stödet för detta är starkast i Vänsterpartiet som på senare tid har tonat ner retoriken om att Sverige ska lämna EU och istället betonar en omförhandling av det svenska medlemskapet. Det parti som idag hårdast driver frågan att Sverige bör lämna EU är Sverigedemokraterna.

Reflektion eller stora reformer?

Efter den brittiska folkomröstningen pågår samma maktdiskussioner över stora delar av EU. Detta vill EU:s stats- och regeringschefer möta med en reflektionstid. Den kommer att starta i september vid ett informellt möte i Bratislava och ska leda fram till reformer för ett EU med bara 27 medlemmar. Men vad detta ska bestå i är högst oklart.

Det saknas inte idéer. Nyligen lade Guy Verhofstadt, liberalernas gruppledare i EU-parlamentet, fram en rapport där han föreslår en större reform av EU:s grundlag, Lissabonfördraget. Målet är att få ett mer exekutivt EU som kan ta sig an de frågor som medborgarna vill att unionen ska lösa, som flyktingkriser, terrorhot och finanskriser.

Politisk kraft försvinner

Dagens system där länder kan få undantag från att delta fullt ut i EU-samarbetet, och som brukar kallas ett EU i flera hastigheter, har urholkat den politiska kraften och därför ska det tas bort.  I stället ska länderna välja mellan "fullständigt medlemskap " och "associerad”. Det upplägget kan med fördel användas för det framtida samarbetet mellan Storbritannien och EU, enligt Verhofstadt.

När det gäller att ge de nationella parlamenten mer inflytande har den danske statsministern Lars Løkke Rasmussen lagt fram ett konkret önskemål. Løkke vill ha en förändring i EU:s lagstiftning inom rådet och parlament så att man går mot färre så kallade förordningar som är direkt bindande i medlemsstaterna och i stället använder direktiv, vilket ger länderna större  utrymme att anpassa sig till det som passar bäst för landet.

Inga nya inspel

Den svenska linjen att avvakta med stora reformer får stöd från EU-toppar i rådet och kommissionen och budskapet är att det är uteslutet att i nuläget ge sin in i nya omfattande förändringar av maktbalansen. Vad det nu handlar om är att faktiskt genomföra det som är planerat – som migrationspolitiken, kamp mot terrorism, en energiunion och olika investeringsplaner för att skapa jobb.

Men förutom att genomföra dessa stora och komplicerade beslut ska de som tror på EU-idén visa att andra, mindre beslut i Bryssel och Strasbourg ger en positiv effekt på människors vardag.  Det anses var ett bra recept mot den EU-skepsis som kan sprida sig. Men det är en inte alldeles lätt uppgift eftersom politiker runt om i EU-länderna gärna tar åt sig äran av beslut som kan uppfattas som positiva, men skyller på EU när det blir mer komplicerat.