"Älvräddarna borde välkomna mer vattenpolitik"

Av: Sindre Langaas

forskningsledare vid sektionen Vann og samfunn, Norsk institutt for vannforskning, NIVA

Christer Borg anser inte att det behövs mer nationell politik in i den svenska styrnings- och beslutsmodellen för genomförandet av EU:s vattendirektiv som svar på mitt debattinlägg.I stället anser han:

• att den statliga vattenförvaltningen behöver mer resurser,
• att lagstiftningen bör moderniseras för vattenverksamheter, särskilt vattenkraften

Så vitt jag kan bedöma är väl just detta goda argument för att rikspolitiken genom riksdag och regering bör in på bredare front precis för att justera och besluta om juridiska och ekonomiska ramar, sätta premisser och prioriteringar och inte minst göra de regelbundna - till dels delikata - samhälleliga avvägningar som krävs och är juridiskt möjliga genom delrekvisiten «undantag» och «kraftigt modifierade vattenförekomster» när miljömålen sätts.

Dessa rekvisit gör att målen får skjutas på i tid eventuellt justeras ned till lägre ambition som en konsekvens av orimliga kostnader för den enskilda eller samhället i stort, eller för att en vattenförekomst inte definieras som naturlig. Om jag tolkar Borg rätt anser han att dessa - i motsats till mig och en stor grupp av berörda samhällsaktörer - uppenbara politiska avvägningsdilemma bäst hanteras av sakkunniga i de regionala vattendelegationerna som i dag.

Kommuner efterfrågar mer politik

Borg antar att politiska beslut per definition betyder näringslivsvänliga. Det är därför noterbart att en del av näringslivsorganisationerna lever tryggt och förutsägbart med dagens ordning, och faktiskt känner osäkerhet vid tanken på mer politik. Medan många andra samhällsorgan, till exempel kommuner och regioner, är missnöjda med bristen på politisk involvering i processer och beslut.

Ett annat gott argument för att reformera vattenförvaltningen genom att introducera regeringen som beslutsorgan för dess miljömål, förvaltningsplaner och åtgärdsprogram är att renodla ansvaret på en nivå, inte som nu, blanda ihop det på två genom att de sakkunniga i vattendelegationer beslutar, medan regeringen försvarar och förklarar gentemot EU-kommissionen. Det skapar en olycklig otydlighet. Regeringen som beslutsorgan vill även kunna ge möjligheter att operativt foga ihop vatten- och havsmiljöförvaltningen med det nationella miljömålsarbetet inom vatten- och  havsmiljöområdet så att Sverige undviker dubbelarbete.

Ense om syn på tillsyn

Jag delar annars Borgs syn på vikten av att tyngdpunkten av det miljöadminstrativa arbete som sker på regional och lokal nivå, inklusive viktig tillsyn, bör bibehållas och förstärkas.

Mitt inspel vilar på en värde- och kompetensgrund som sannolikt är olik Borgs. Det härrör från tre olika erfarenheter inom svensk och internationell vattenförvaltningsverklighet; (i) som forskare vid KTH (tidligare) och NIVA (nu), (ii) som vattenförvaltare vid Länsstyrelsen i Stockholms län och (iii) som näringspolitisk expert vid LRF.

Min bedömnings- och inspelgrund lägger tonvikt på att säkra effektiv och bra miljöstyrning med rätt blandning av kunskap, juridiskt grundad förvaltning och politik för bättre miljö, mer än att nå ekologisk miljömål så snabbt som möjligt oavsett social och ekonomisk kostnad.