Vildarna talar ut

PARTILÖSA. Vinande partipiskor, ideologiska meningsskiljaktigheter eller dåligt arbetsklimat. Anledningarna till att bli politisk vilde skiljer sig åt. Altinget har intervjuat sju politiska vildar om deras tankar kring beslutet.

Sverige är en stark partidemokrati och de som kandiderar till riksdagen gör det via partilistor. Väl på plats i riksdagen däremot, står det ledamoten fritt att hoppa av partiet men behålla sin riksdagsplats. Ledamoten går i det läget officiellt över till beteckningen partilös (-) men för allmänheten och riksdagskollegorna blir de kända som politiska vildar.

Själva termen dök upp i slutet av 1800-talet då ett ord behövdes för ledamöter i andra kammaren som inte var medlemmar av något parti. Vildarna var relativt vanliga innan det proportionella valsystemet infördes 1911. Efter att enkammarriksdagen tillkom 1971 har endast 19 personer lämnat sina partier men valt att sitta kvar i riksdagen.

Kommunisterna först ut

Alf Lövenborg hade en karriär som journalist och chefredaktör på Norrskensflamman när han klev in i riksdagen år 1971 för Vänsterpartiet kommunisterna. Sex år senare bröt sig han och partikamraten Rolf Hagel ur partiet för att bilda Arbetarepartiet kommunisterna. Lövenborg och Hagel blev därmed också de två första att bli politiska vildar i den svenska enkammarriksdagen. Alf Lövenborg säger att beslutet för hans del grundade sig i en motsatt uppfattning jämfört med partiet i kärnkraftsfrågan och att det inte delade hans syn på socialismens betydelse i det rådande världsläget. I dag, nästan 40 år senare, är han inte säker på att beslutet att lämna partiet var riktigt.

– Man hade ju kunnat stanna kvar och försöka påverka partiet, säger han.

Vänsterpartiet toppar statistiken över vildar i riksdagen. Nästan var tredje vilde kommer från partiet. De modernaste exemplen är Gudrun Schyman och Karin Svensson Smith som båda lämnade under mandatperioden 2002-2006.

– Jag lämnade för att jag ville lyfta de feministiska frågorna på ett mer tydligt, framtidsinriktat sätt, säger Gudrun Schyman.

Politiken passade inte

När Vänsterpartiet bytte partiledare från Gudrun Schyman till Lars Ohly förändrades också inriktningen på partiet. Karin Svensson Smith kände att den nya politiken inte passade henne och hon lämnade för att bli medlem i Miljöpartiet.

– Med Ohly blev det en återgång till det gamla innan moderniseringen. Miljöpartiet var då mer likt det Vänsterparti som kandiderade till valet 2002. När det gäller att göra skillnad i praktiken och hitta praktiska lösningar istället för en snygg reservation. Jag är riksdagsledamot för att kunna påverka konkret, säger Karin Svensson Smith.

Sverigedemokraternas vildar

William Petzäll blev 2011 den förste sverigedemokraten att bli politisk vilde i riksdagen. Han har sedan fått efterföljare i Margareta Larsson och Anna Hagwall. För lejonparten av vildarna har beslutet att lämna partiet varit ett eget val. För Hagwall, handlade det däremot om att hon hösten 2016 blev utesluten ur partiet. Grunden för uteslutningen var en riksdagsmotion som av såväl partiledning som medier uppfattades ha antisemitiska tongångar. Trots uteslutningen valde Hagwall att inte lämna sin riksdagsplats.

– Jag valde att sitta kvar för att jag inte tyckte jag hade gjort någonting som föranledde det hårda straffet att bli utesluten ur partiet, säger hon.

Pressad från två håll

Margareta Larsson kritiserades efter sitt avhopp för att hon inte var närvarande i riksdagen men ändå behöll riksdagsarvodet över ett års tid innan hon återvände till riksdagsarbetet i maj 2017. Hon berättar att hon upplever att det tryck som finns utifrån på Sverigedemokraterna också skapar ett inre tryck att hålla ihop gruppen. Att på så sätt bli pressad från två håll menar hon i längden skapar en ohälsosam arbetssituation.

– Man får nästan sätta på sig pansar för att skydda sig från alla angrepp. Fortgår det under lång tid sätter det avtryck i personligheten. Till slut påverkar det människans moral att leva med tryck under lång tid, säger hon.

Skådespelaren 

Inte alla politiker i riksdagen har en lång partikarriär bakom sig. Solveig Ternström kom in i politiken från teaterns värld. Hon hade gjort sig känd som dramatenskådespelare och som hemmafrun Elisabeth Lager i den populära tv-serien svenska hjärtan. Inför riksdagsvalet 2006 värvades hon till Centerpartiet, inte minst för sitt engagemang i äldrefrågor. I september samma år tog hon steget in i riksdagen. Fyra år senare stod hon i Almedalen, som nybliven politisk vilde, på en scen bredvid Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin. I Ternströms fall var det en enskild fråga som kom att få henne lämna partiet.

– Jag valde att lämna för att jag hela mitt liv har varit emot kärnkraft och det har ju Centern också varit. Att Centerpartiet röstade ja till kärnkraft, det kunde jag inte ställa upp på, säger hon.

LÄS HELA ARTIKELN PÅ ALTINGET RIKSPOLITIKEN. TECKNA ETT GRATIS PROVABONNEMANG HÄR.

 

Forrige artikel Moderaterna tappar mest i SCB:s väljarundersökning Moderaterna tappar mest i SCB:s väljarundersökning Næste artikel Malmberg på nytt toppjobb Malmberg på nytt toppjobb